skip to Main Content

Medeltidens helsingborgare levde i en ofta gyttrig och brandfarlig miljö, där byggnader med halmtak, förråd, skjul och annat brännbart material hotade att snabbt bli till förödande storbränder. Risken för sådana brandkatastrofer var påtaglig eftersom öppen eld ständigt användes i vardagen; uppvärmning, belysning, matlagning och många andra verksamheter. Stadens dåtida invånare var därför väl förtrogna med användningen av eld och kunde sedan barnsben både hantera och släcka uppkomna bränder. Om elden hotade att sprida sig alarmerades även närboende och stadens övriga invånare, vilka enligt överenskomna regler var skyldiga att medverka med den kunskap och utrustning som fanns tillhands. Denna släckstyrka ansågs länge vara tillräcklig och fungerade som stadens brandförsvar ända till 1682 då de styrande i magistraten förstärkte dess effektivitet genom att tillsätta fyra brandmästare med ansvar för stadens skydd mot bränder. 1729 inköptes en större handkraftspruta och man valde ut personal för sprutans skötsel och användning.

Under första hälften av 1700-talet förstärktes släckberedskapen ytterligare genom att ”Brand-Waktkarlar” anställdes med uppgift att varna och alarmera stadens invånare när en brand hotade att sprida sig. De skulle med egna och fastighetsägarnas sprutor, läderspannar, vattenkar, stegar, brandhakar, svabbar och andra lämpliga redskap bekämpa branden. De kunde även arrestera rackare och sådana som hanterade eld ovarsamt. Nästa steg i utvecklingen skedde 1828, då staden fick en av Kungl. Maj:t förnyad ”nådig brandordning och släckstyrka”, den s.k. allmänna brandkåren. Till den allmänna brandkåren räknades även en bärgningskår om 27 man samt stadsvaktens 12 personer.

År 1834 förstärktes stadens skydd mot bränder genom bildandet av en frivillig brandkår som med egna medel anskaffade redskap och utrustning för ingripande vid bränder i Helsingborg. Kårerna ombildades och deras effektivitet ökades ytterligare vid den revision av brandväsendet som genomfördes 1861. År 1874 fick rikets städer en av Kungl. Maj:t utgiven brandstadga vars efterföljd gav de svenska brandkårsorganisationerna en förstärkt legitimitet och ökad effektivitet. Den under andra hälften av 1800-talet starkt växande staden fick mot bakgrund av denna brandstadga redan år 1875 en ny
brandordning, vilken förstärkte brandkårens slagkraft.

Back To Top